Vi är inte ensamma

Slutklämmen på GameReactors snart 2 år gamla recension av World of Warcraft vittnar exakt samma känsla som jag tror att vi övriga spelare känner:

Jag har fortfarande efter hundratals timmar knappt rört något på Hordens sida av spelet och ännu inte ens sett hela världen. Under det senaste året har jag testat att spela som alvkrigerskan Silver, som paladinen Shaana, som magikern Hsien-Ko, som taurenshamanen Shimrock, som tjuven Merechian, som besvärjerskan Belendra, som druidinnan Juno, som orchshamanen Kaerm, som slagskämpen Oulan och som jägaren Telperiel, och samtliga har varit så pass underhållande och varierade att jag gärna skulle vilja spela med dem till rang 60 allihop. Om jag bara hade så mycket tid. Att det är så förbaskat beroendeframkallande är kanske spelets största brist. Det är ingen överdrift att säga att det håller precis hur länge som helst, vilket gör att månadsavgiften på ungefär en hundring känns ganska så liten i sammanhanget. När du har World of Warcraft behöver du inget annat spel.